Nu är jag negativ. Jag vet. Ibland behöver jag vara det för att gå vidare.
Jag blir aldrig klar med boken. Bokhelvetet…
Jag har hållit på att skriva i tre år.

Jag trodde att boken var klar – men det var den inte. En fråga som kommer i mitt huvud, om jag tagit fel en gång och trodde att boken var klar, kan jag göra det igen. Kan jag verkligen lita på min egen förmåga? Kan jag veta att boken är klar?

Jag har fått feedback. Bra och konstruktiv feedback. Jag vill sätta igång och redigera, samtidigt som jag inte vill. Det känns som hela projektet är övermäktigt. Det känns som det blir att skriva en helt ny bok. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar. Jag har inte längre någon energi för mitt bokprojekt. Jag har inte längre någon lust. Jag vet att jag måste… jag försöker intala mig att det är nära nu. Men den informationen kommer inte riktigt fram i mitt huvud.

Min utmaning är att jag inte kan se något slut längre på boken. Det är jobbigt. Texten har redan ändrats så många gånger. Kommer verkligen denna omgång att bli den sista? Eller kommer det att komma ytterligare en redigering efter det? Kommer jag någonsin att bli klar?

Jag förstår rent mentalt att jag är ny i bokbranschen. Jag fattar att det är i denna första bok som jag lär mig oerhört mycket som jag kommer att ha nytt av sedan. Just nu är det mest frustration. Jag får varje dag jobba med tanken som kommer upp i huvudet. Boken blir aldrig klar. Det är så mycket att göra, så mycket att ändra. Jag är så trött på boken, jag är trött på karaktärerna, jag är trött på handlingen. Jag vill jobba vidare med nästa bok. Men jag har fastnat med denna bok.

Det känns som jag är inne i en djup skog med massor med träd. Jag behöver hugga ner varje träd för att komma vidare. Det tar så lång tid och jag ser ingen ände på arbetet.

Jag måste sluta tänka. Sluta tycka synd om mig själv. Ta ansvar och börja göra det som jag skall göra. Sätta igång och redigera, ändra, ta bort mer, utveckla mer och göra boken ännu bättre.