Igår fick jag njuta av en väns text. Hen skrev för första gången en saga.
Jag upplevde att det öppnades en dörr för henne och hon hade släppt loss sin fantasin. På riktigt, för första gången. Vilken härlig process.

Vad händer med oss när vi upplever glädjen i skrivandet? Det skapar en längtan efter att skriva mer. Det finns en spänning i att fundera över åt vilka håll sagan skall gå. För det är inte alltid en saga eller berättelse blir som jag tänkt från början. Ibland tar sagan själv över och styr i sin riktning. Det är häftigt, riktigt häftigt när det sker.

Skall sagan svara på ett mysterium? Skall det vara spännande och läskigt?
Skall jag se till att ge liv, verkligt liv åt ett föremål och låta den berätta om sina tankar och känslor för världen. Att göra en människa av ett föremål som vi gör med våra husdjur. Vi tolkar in djurets beteende och tolkar dem som mänskliga.

Om min zebrapenna skulle tala? Vad skulle den säga då? Vilka perspektiv har den?
Nu ligger pennan i min låda och väntar på den stora dagen när jag får börja att signera min första bok. Jag skulle tro att zebrapennan inte är nöjd över att bara ligga där i lådan. Inte ha något att göra. Inte få använda sina kvalifikationer, inte få leva efter syftet med sitt liv. Om zebrapennan skulle prata skulle den nog säga: Varför ligger jag här? Vilket slöseri? Här kan jag inte vara år ut och år in tills du blir klar med din bok.
Jag vill bli använda nu. Jag vill komma ut ur denna låda nu på en gång.

Så är det med livet också. Vi kan inte spara allting till sen. Sedan när vi har mer tid.
När vi har mer energi. Vissa saker behöver vi börja med så snart som möjligt.

Kanske är det det som zebrapennan vill säga till mig. Ta inte allt för allvarligt.
Spara inte allt till sen. Hitta tillbaka till skrivglädjen. Se redigerandet som en del av skrivandet och inte något annat. Hitta tillbaka till anledningen varför du började skriva en gång. Hitta tillbaka till regelbundenheten och gör det till en vana. Hitta tillbaka till fantasin och magin i att skriva.