Skrivångest

Du kan inte skriva.

Det är en etikett att få när man som jag älskar att skriva, reflektera, fantisera och uttrycka mig.

Det blev ett hinder och en sanning på min väg, på gott och ont. Men ingenting kunde hindra längtan på sikt. Min längtan om att skriva kom tillbaka, växte och blev starkare och starkare. Jag bestämde mig för att börja skriva igen efter mer än tio års uppehåll. Det är klart att jag skrivit under hela denna tid, men inte kreativt skrivande utan mer arbets- och faktaskrivande.

Det var fantastiskt att få vara i skrivbubblan, att få utveckla en historia, leka gud och bestämma vad som skulle hända i bokens och karaktärernas liv. Nästa fas var inte lika rolig men oerhört utvecklande. Läs, redigera, skriva om. Läs, redigera, skriv om. Hur kan jag förkorta och skriva mindre och tydligare? Hur kan jag få till texten så att läsaren blir delaktig, ge information men inte ge allt. Denna period fortsatte i all oändlighet – hela sista året var mer eller mindre redigering på schemat. Läs, redigera, skriva om. Skicka texten till redaktör, skriva om. Skicka texten till testläsare, skriva om. Skicka texten till korrekturläsare och skriva om. Det tog musten av mig, men jag ville att det skulle bli bra. Jag bearbetade om texten över tjugo gånger.

I november kom boken Olyckssystrar ut. Stor lycka och stolthet. Mitt verk, min baby som jag arbetat med så länge. Ganska snabbt kom dessvärre dåliga besked, det fanns fel i boken, inte bara några få fel utan ganska många. Först kunde jag inte förstå. Jag hade kollat och dubbelkollat och kollat igen. Var det något fel på min hjärna? Vad är det som jag själv inte kan se. Rösten kom tillbaka i huvudet, ”Du kan inte skriva.” Jag jobbade hårt för att rätta till felen, till nästa upplaga och till e-boken. Jag stängde av mina egna känslor av otillräcklighet för nu gällde det att fixa detta så snabbt som möjligt.

Jag skriver på bok två och från början var glädjen stor, nu fick jag skapa igen, vara i min kreativa bubbla och umgås med mina karaktärer. Samtidigt jobbar jag hårt på glädjen, orden ekar inom mig. Du kan inte skriva. Varför skriver du? Vem tror du att du är. Jag märker att jag blir mer och mer kritisk till min egen text, ifrågasätter varje ord och mening. Jag som brukade flöda av ord, lust och glädje känner mig nere. Jag försöker rycka upp mig, men det är svårt. Jag vet att jag oftast mår bättre när jag gör något. Jag upptäcker hur jag sitter med ett blankt papper och tittar in i datorn. Jag skriver en rad och suddar ut. Skriver en ny rad och suddar ut. Insikten kommer att det måste vara detta som kallas skrivångest. Det händer ingenting. Det gör mig så frustrerad.

Samtidigt säger rösten ”Du kan inte skriva.”