Det är inte alltid vi behöver åka ut i världen, utan världen kommer till oss.

Imorse när jag åkte till jobbet träffade jag en mycket trevlig kvinna från Pakistan.Vi började prata för att hon behövde hjälp att hitta rätt. Jag hade först svårt att förstå henne, på grund av hennes brutna engelska.  För ovanlighetens skull fortsatte vi att prata och skildes inte åt när hon frågat.

Det var så spännande och rörande. Jag fick en liten inblick i hennes liv i Sverige. Det måste vara tufft att komma till Sverige mitt under en pandemi, hon hade flyttat hit för hennes man hade fått ett arbete. Vilken omställning. Tänk dig att alla håller 1-2 meters avstånd till dig och de undviker okända människor. Till detta har vi haft en enormt grå höst utan att ha sett solen på flera veckor.Sedan kommer snön, det är exotiskt men den är kvar i många veckor. Precis som jag är hon tacksam för att solen äntligen verkar komma tillbaka.

När det var dags för mig att gå av pendeltåget för att gå till jobbet ville hon ge mig en present och visa uppskattning för vårt samtal. Jag var den första svensk som hon hade pratat med ordentligt och undrade om vi svenskar var blyga eller hade svårt för engelska.Jag sa, nej inte ska du ge mig något. Jo, det var viktigt för henne. Jag kom ihåg hur det var i Grekland, det var inte okej att säga nej till en gåva.Hon ville visa uppskattning och då är det viktigt att ta emot den uppskattningen oavsett om det är en komplimang eller eller sak.

Jag är tacksam för att hon påminde mig om att kunna ta emot och att hur viktigt det är att vi pratar med varandra. Vi är inte lika naturligt spontana, och är inte lika mycket för spontana möten och samtal.

I pandemitider är det värre än någonsin. Vi kan småprata med människor och samtidigt hålla avstånd. Jag tror att det är extra viktigt nu att ta hand om och visa omtanke om andra genom att prata och visa uppmärksamhet. Det är inte alltid vi behöver åka ut i världen, utan världen kommer till oss. Det gäller att ta tillbaka på de tillfällen och möten som kommer.